Stenkula

Min pappa Ingmar är nämligen lillebror, liksom min farfar Nils, som var yngre än sina tre syskon, precis som min farfars far stationsinpektören i Örkelljunga. Han hade 12 äldre syskon att se upp till. Jag har roat mig med att studera stationsinspektörens far, den då blivande fältläkaren Fredrik, då han reste till Warszawa 1831. Den resa som hans kollega Stille bevarade åt eftervärlden i den 1834 utkomna "Anteckningar under en resa till och ifrån Warschau vid slutet av Polska Frihetskriget 1831". Fredrik var nästan 29 år fyllda, och hans far prosten Per Anders i Ringarum var 54 år gammal, fortfarande i livet. Vad hade han för åsikter om sin son Fredriks beslut att resa, kan man undra. Kanske var prosten och läkarstudenten lika envisa båda två, men sonen gick segrande ur striden, och reste måhända mot sin fars vilja ? Den 6 maj 1831 tar i alla fall Fredrik Stenkula och hans kamrater Stille och Bergh avsked från sina studiekamrater i Lund och dagen därpå stiger de på en båt från Malmö. De hamnar i Köpenhamn och tar in på värdshus för att efterhöra hur de kan ta sig vidare sjövägen till Tyskland.

Sedan Wienkongressen 1814-15 hade Polen i princip styrts av Ryssland. 1830 utbröt i Polen ett folkligt uppror som kom att kuvas på ett mycket blodigt sätt. Den 7 september 1831 hade nämligen den fruktade ryske generalen Paskievitj slutligen lyckats inta Warszawa. Följden blev repressalier mot det polska folket och polackerna försökte fly. Polen upphörde att existera och landet införlivades helt med Ryssland. Polens fattiga lågadel och ungdomar fördes till Ryssland och blev ifråntagna alla sina medborgerliga rättigheter. Alla egendomar konfiskerades. För våra vänner Fredrik, Bergh och Stille var det i maj 1831 fortfarande tid kvar innan de skulle stöta på general Paskievitj i Warszawa. Och inför ovissheten vad som skulle komma, är det lätt att förstå deras sympati för det folkliga upproret året innan. Polen hade blivit den lillebror i Europa som man kände för, och ville hjälpa. Det är lätt att dra paralleller till dagens Läkare utan gränser när man tänker på denna äventyrslystna trio. Den 1 juni får de i Kaliningrad nekande svar på anhållan om pass till Polen. De ombeds istället resa lite omvägar, med ett halvt löfte om att bli smugglade över gränsen. Dagen därpå tar de en postdiligens en bit, men fruktar att den dansk som slår dem följe, är spion.

De måste bli kvitt honom. Medan dansken sover övertygar Fredrik sina kamrater att de måste hoppa av diligensen under natten, när de nått Kwidzyn. Klockan två på natten till den 4 juni hoppar de av, och smyger sig vidare till fots. Genom skogens mörker över moras traskar de ända fram till gränsfästningen. På resan hittills har de konstaterat, när de berättar att de är från Sverige, att det polacker främst förknippar med Sverige vid denna tid är Karl XII.

På sin karta upptäcker de att floden Dreweca utgör gränsen mellan det preussiska och gamla Polen. S.J. Stille har ordet: "Dreweca är på det ställe vi nalkas henne, ungefär 40 alnar bred, och för djup att öfvervada. Stränderna voro höga och branta jordvallar, hvarvid vi funno ett ställe der vattnet skurit in i sanden och gjort en håla, som ofvantill betäcktes af gräsvall. Här gömde vi oss, och då vi insågo att vi med våra ränslar ej kunde simma öfver floden, kom Stenkula lyckligtvis ihåg, att vi under vandringen genom skogen, passerat en spång öfver en liten bäck. Spången bestod blott av en enda stock, och vi beslöto att söka upp den, för att begagna den som fartyg för våra ränslar.

Stenkula och jag gingo därför tillbaka, och Bergh qvarblef som vaktare öfver vår lilla, men då för oss oersättligt dyrbara egendom. Vi sprungo rastlöst emot stället, för att så snart som möjligt blifva klara till öfverfärden. När vi hunnit ganska nära vårt mål hörde vi menniskoröster, och slutligen blefvo vi mellan träden varse 2 karlar och ett fruntimmer, hvilka gingo öfver den stock, som vi ämnade att bemägtiga oss. De vandrande aflägsnade sig; snart kunde vi ej höra något ljud af deras steg, eller deras röster; vi skyndade oss fram, och efter några kraftiga ansträngningar fingo vi stocken lös från underlaget. Vårt återtåg gick långsamt, emedan vi buro på det tunga trädet; men efter en besvärlig vandring, hunno vi fram till vår qvarvarande kamrat, som suttit i dödande ovisshet om vårt öde under denna långa tid, som vi för de mötande hindrens skull varit aflägsnade. Äfven han hade hört samma röster, som vi, och hans fruktan, att vi skulle bli gripne, eller förådde, hade stegrat sig nästan till visshet.

Nu gjorde vi oss färdiga till öfverfarten: för detta ändamål bundo vi ett streck om ändan på stocken, hvarpå Stenkula fastsurrade sin ränsel och utsköt den enkla farkosten i strömmen, för att pröva om den förmådde bära mera; men den sjönk redan så betydligt af den börda han fått, att ej hopp var öfrigt att den skulle kunna bära alla våra saker på en gång, och vi beslöto således att gå öfver en i sender. Vi afklädde oss nu och Stenkula stod just i begrepp att kasta sig i floden, då vi fick höra skramlet af några gevär och ljudet af steg uppe på gräsvallen. Vi märkte hur faran närmade sig, och lemnade stocken i vassen togo vi åter tillflykten till vår jordhåla. Vi kunde, som vi tyckte, ej göra oss små nog; huru vi kröp ihop, fruktade vi att något af oss skulle blifva synligt för våra förföljare. Vakten nalkades allt mer och mer; vi hörde allt tydligare deras samtal och de löst skrufade bajonetternas skrammel; men de gingo förbi och fortsatte sin marche utåt strandvallen. Sedan de aflägsnat sig lyfte vi försiktigt upp våra huvuden, för att efterse huru långt de avancerat, och fortsättande sin rund försvunno de ur vår synkrets ibland träden: då störtade Stenkula i floden och simmade öfver, släpande den under vattenytan nedtyngda stocken efter sig, och hann Polska stranden, der han aflastade ränseln och samm tillbaka med stocken". Hade den gode Fredrik haft otur och blivit skjuten under denna simtur hade släkten Stenkula följdaktligen aldrig existerat. Och att denna ansträngning tog musten ur åtminstone Fredrik visar sig med all önskvärd tydlighet sent samma kväll. Trots sitt löfte som absolutist hemma i Lund, anser sig vår anfader nödsakad att inmundiga en sup.

På aftonen fredagen den 10 juni ser de äntligen horisonten av Warszawa, då har deras resa redan pågått i drygt en månad. De får tjänstgöring i en by strax utanför huvudstaden, där de också möter på likasinnade läkare från nästan hela Europa. Stille beskriver arbetsplatsen så här: "Sedan vi för vår Naczelny (Öfver-Fält-Läkare) Trzeskewits uppvisat våra fullmagter, fingo vi anvisning på den sjuk-afdelning, der vi, som Assisterande Läkare, skulle tjenstgöra. De större Barackerne, som nu begagnades för sjuka, rymde omkring tretusende och voro fördelade i tio afdelningar, hvardera innehållande omkring trehundrade sjuka, som till sin vård hade en Ordinerande Läkare, en Assisterande, två Under-Läkare och 4 Fältskärer. Hvarje Barack rymde omkring 15 sänger, hade blott en dörr på ena gaflen, 4 fönster på sidorna och på den motsvarande gaflen en öppning ned vid golfvet för luftombyte skull. Sjukrunderne börjades kl 6 f.m. och fortforo till kl. 12, samt om eftermiddagarne från kl. 4 till 7, då Läkarne voro fria för dagen, utom naturligtvis i den händelse, nya blesserade inkommo, eller någon opererad behöfde hjelp". Så småningom började ryktet gå att ryssarna närmade sig floden Wisla och på flera ställen redan forcerade övergången. Bergh blir vid denna tidpunkt svårt sjuk, och som om inte det vore nog får de av en officer höra om en förrädarplan. Natten mellan den 29 och 30 juni skulle de ca 16000 ryska fångarna i byarna omkring av polacker blivit försedda med vapen ! De ryska fångarna högg ner vakterna, bröt sig in i Warszawa och brände Prada-bryggan bakom sig för att hindra den polska generalen som låg med sina mannar på den högra Wislastranden, att gå över floden. På samma gång tog ryska armén som då stod i Plock ett steg närmare Warszawa. Våra vänner är djupt oroade över Berghs hälsa. De beslutar att han ska transporteras till sjukhuset i Ujazdow. Det var officerarnas och läkarnas eget sjukhus. Bergh får en mycket god omvårdnad på sjukhuset, det är nästan så Stille låter lite avundsjuk när han berättar om alla de söta polska sjuksystrar, som tar så väl hand om hans vän.

Den 13 juli får de reda på att ryssarna med understöd av preussarna lyckats med ännu ett framsteg. Det beslutas att det är säkrare om sjuklägret, flyttar innanför Warszawas stadsmurar. De får order om att inställa sig den i norra delen av staden, alldeles vid en strandkulle nära gränsfloden Wisla. Där insjuknar även Fredrik och Stille står nu alldeles ensam. Den 13 augusti blir den polske generalen Skrzynecki avsatt från sitt befäl, och det orsakar på natten mellan den 14 och 15 augusti ett våldsamt upplopp. En uppretad folkmassa får tag i två av kuppmakarna bakom det förräderi då de ryska fångarna förseddes med vapen. En av kuppmakarna, general Krukowiecki, blir hängd i närmaste lyktpåle av den provocerade folkhopen. Den andra uppviglaren, den ryska generalskan Bazanow blir mördad på ett ännu grymmare sätt. Med foten blir hon upphissad i en annan lyktpåle, huggen och stucken till döds av den omgivande gruppen människor, berättar Stille.

Några dagar senare får Stille träffa en svensk som slagits på polackernas sida. Han varnar Stille för att ryssarna nu utan pardon hänger alla studenter och kadetter som påträffas, och att de enligt ryktet även hänger var tionde utlänning som varit i polsk tjänst, och som råkar i händerna på ryssarna. Cirka 30 utlänningar hade på det sättet blivit dödsdömda dagen innan. Stille får hjärtat i halsgropen. Den avgörande dagen var snart inne. Klockan fem på morgonen den 6 september skakade en förskräcklig kanonad för första gången husen i Warszawa. Men polackerna besvarade ryssarnas eld. På sjukhuset märktes genombrottet genom att Stille fick ta emot alltfler skadade krigare.

Två dygn senare hade Warszawa kapitulerat. Den ryska armén skulle rycka in i staden klockan två den eftermiddagen. Skulle vår trio bli kvar eller tordas fly, med tanke på Berghs och Fredriks skraltiga hälsa ? De beslöt det senare trots att Fredrik, som fortfarande var den svagaste av de tre, hade svårt att följa med. De skulle slå följe med den kapitulerande armén, var det tänkt, och på så sätt hinna ur staden innan ryssarna kom. De skulle precis börja sin färd då Fredrik kom ihåg att han lånat ut en bok till en kollega. Trots att Bergh och Stille protesterade, skyndade han bort och hämtade boken. 10 minuter sena, påbörjar de sin färd. De 10 minuterna får till följd att de möter ett helt regemente ryssar med segerkvistar i kaskarna, som ställt upp sig på Sigismunds Torg i Warszawa. Vår trio tvekar några ögonblick, men ilar sedan över torget. Ryssarna inser deras avsikt, men de skrattar bara och pekar, som om de sa "Försök gärna fly ni, men ni kommer inte så långt".

I överenskommelsen med kapitulationen ingick att inga skott fick avlossas inom stadens område under 48 timmar. De fick även höra att var och en under dessa timmar hade rätt att bege sig från staden. Därför trodde Bergh och Stille att det var en lätt match att fixa nya pass på poliskammaren. Ämbetsmännen där var ju fortfarande polacker, men dessvärre svarade de att de inte kunde utfärda pass utan särsklit tillstånd av general Witt, som blivit förordnad att ha överinseendet över huvudstaden, efter Skrzynecki.

De tog sig istället tillbaka till sitt läger, där order kommit att polska sårade skulle utrymma lasarettet för att ge rum åt de ryska. Alla sårade polacker som hade ben att gå med, kördes ur sängarna, med tillsägelse att hjälpa sig bort så gått de kunde. Fredrik, Bergh och Stille skyndade in bland dem för att så gott som möjligt förbinda dem vars förband lossnat. De kunde omöjligt hinna med alla. Överallt ropade de på hjälp. Stille, Bergh och Fredrik pustade sedan ut på sina rum. Då steg pulsen. De fick höra några ryska gardesregementen marschera in på sjukhusgården, där de slog läger och ställde ut poster för att bevaka sjukhuset. Ryssarna inrättade dessutom ett rum intill våra vänners.

Mellan den 13 och 14 september smyger de sig utan tillåtelse in i staden för att begära audiens hos generalkonsul Witt. Efter mycket strul får de äntligen sina pass och den 15 september kan de påbörja sin resa hem. Vägen går genom det nedbrända Wola. Polen som vid deras första genomresa varit så blomstrande var nu nästan ödemark. De far per diligens förbi Blonie och Sochazew. Andra resdagen kommer de fram till Kutno, där vår anfader Zacharias Fredrik Agaton Stenkula åtar sig att gå upp med deras pass till den ryske befälhavaren där. Båda lika temperamentsfulla uppstår snart språkförbistringar. Befälhavaren visar sig inte kunna ett ord tyska, som var det enda språk, förutom sitt modersmål, som Fredrik kunde. Trots att Fredrik använder den enda ryska han kan "nie rossamie po ruski" (jag förstår ej ryska) var befälhavaren redan så uppretad att han fortsatte rya. Det krävdes flera försök att blidka den ryske befälhavaren innan de kunde ta sig vidare. Resan går förbi Klodawa, Grzegorzew och så fram till Slupce. Den var den säkraste vägen för att undvika ryssarna. I Posen stiger de av diligensen och fortsätter till fots fram till Bytyn. Där vill Fredrik, som inte är helt kry än, vila upp sig, medan de andra fortsätter gå. Någon dag senare återförenas de i Zirke, där de stiger på en ny diligens. Kolera härjar i flera städer de reser förbi. I Stettin bestiger en preussisk löjtnant diligensen. Han vädrar sitt missnöje över att ha varit kommenderad till Torun för att hjälpa ryssarna med att slå pontonbryggor över Wisla. Den 2 oktober anländer de till Greifswald där de måste underkasta sig fem dagars karantän innan de kan komma in i staden. Generalkonsul Lundblad lovar fastän sjöfarten nästan upphört denna årstid, att skaffa dem plats på en båt som skulle gå den 12 oktober till Sverige.