Sohne Stenkuhla
Jag visste nu att det verkligen funnits en soldat vid namn Stenkuhla, som hade en hustru som hette Maria Lindberg. Det var troligt att denna soldat var identisk med min efterspanade stamfar, men detta var inte på något sätt bevisat. Vad var nu att göra? Jag förlade mina forskningar till Krigsarkivet i Stockholm, där jag i första hand tog reda på vilka regementen som på 1720-talet och den närmaste tiden dessförinnan varit förlagda till Malmö. Mina efterspaningar kröntes med framgång. En vacker dag fann jag nämligen i 1712 års generalmönstringsrulla för Västra Skånska Regementet till footh en anteckning om att detta år vid regementet inskrivits en soldat vid namn Sohne Persson Stenkuhla. Denne uppgavs vara född 1693 i Risekatslösa socken i Skåne. Risekatslösa var känd för sin stenkol och det är väl inte alldeles orimligt att tänka sig, att den unga soldaten, då han vid mönstringen tog nytt namn, associerade till detta. Jag gick nu igenom regementsrullorna för olika år. Min förmodade stamfar avancerade 1715 till korpral och något av åren 1718-1721 till sergeant. År 1722 övergick han till överste Carl Posses regemente, vilket då låg i Halmstad. År 1726 då regementet var förlagt till Malmö, utnämndes han till fältväbel och 1728 återfinns han i August Dohnas regemente. Det gick ju ganska raskt med befordringarna och för varje högre grad han fick ju mera övertygad blev jag att jag verkligen funnit min stamfar.
Men till min bestörtning fann jag så en dag i 1731 års rulla en anteckning om att han blivit åtalad för fylleri mm, och i Domboken för Dohnas regemente fann jag ett protokoll över denna händelse. Enligt denna hade fältväbeln Sohne Stenkuhla och föraren Carl Constantin Carnall den 3 juli nämnda år från månadsmönstringen gått in till en kryddkrämare för att supa brännvin och därvid råkat i träda. Under det påföljande slagsmålet tillfogade Carnall Stenkuhla ett tämligen djupt sår över näsan. Av hållna vittnesförhör framgick att Stenkuhla varit mest vållande till uppträdet och att han kallat Carnall för kanalje och hunswått. Båda förklarades emellertid skyldiga och dömdes till böter och att tjäna för gemena tre respektive en månad. Av Stenkuhla gjord framställning om ersättning för sveda och värk avslogs. Till stöd för sitt yrkande hade han åberopat följande läkarintyg: "Auf begeheren haben unterschrieben Feltwebel Stenkuhla nase, so durch einen trieb abgekommen, do dass man können in den Kopf hinein sehen und unten an der letze nur ein wenig fest hinge wieder angeheftet und kuriert wovon Wir haben verdient (die medikamenten mit eingerchnet) sechs thaler". (Claus Bauch).
I 1736 års rullar fann jag följande anteckning vid hans namn: "Den 5 september 1732, då regementet låg i Stralsund, kom han i arrest för förseelse och dryckenskap på vakten. Den 7 september blev han av regementskrigsrätten dömd att arkebuseras. Straffet blev dock av Kungl. Generallitterationsrätten så ändrat att han den 23 oktober 1732 blev degraderad till gemen". År 1745 återfinns han i Kungl livgardets rullor. Han uppgives vara rekryt från Stralsund. År 1746 tar han avsked som det står "för ålderdom och bräcklighets skull". Om hans vidare öden har jag inget annat än att han begav sig till Skåne, där han dog i Frillestad 1764.
Mina fortsatta efterforskningar kom att inriktas på att försöka bevisa att denna Sohne Persson Stenkuhla inte alls hade något samband med min släkt. Det skulle dock inte lyckas. Kungl Livgardet är ju ett Stockholmsregemente och därför forsatte jag mina forskningar på Stockholms Rådhusarkiv. Där fann jag en dag en bouppteckning från 1756 av följande innehåll. "Fältväbeln Sohne Stenkuhlas avlidna hustru Maria Lindberg, som den 16 februari innevarande år är genom döden avgången, till rättelse för mannen, som nu vistas uti Skåne och ende härvarande sonen Petter Stenkuhla, kammartjänare hos Generallöjtnanten Riddaren Högvälborne von Langtinghausen. Då berättade sonen efter påminnelse om egendomens riktiga uppgivande sig alls ingen äga eller hava att angiva, utan att han tagit sin ålderstigna moder till sig från Skåne till dess bättre försörjande och att hon inte medfört med sig annat än sina få gångkläder som sedermera är bortgivna till dem som henne under sjukdomen skött och ansat, samt att han efter råd och ämbne låtit sin moder hederligen och anständigt begrava, det han dock av barnslig skyldighet vill lämna". Cirkeln var sålunda sluten, och det stod klart, att Sohne var far till den i bouppteckningen nämnde Petter. Denne, som kallade sig Pehr, var gift med Christina Elisabeth Hargelius, som tillhörde en gammal prästsläkt.